Etiketter

Jag har dragit mig för att blogga eftersom jag vetat att jag då måste skriva det här inlägget. Men nu har det gått mer än en månad så nu är det nog dags.

Skinny var egensinnig in i det sista och bestämde själv när det var dags. På lördagförmiddagen låg hon i min famn och spann och kelade, precis som om inget var fel. När jag och Håkan en stund senare satt oss för att äta lunch hördes ett hysteriskt jamande från vardagsrummet. Då hade Skinny hoppat ner från soffan och kunde inte längre gå med bakkroppen. Jag tog upp henne i famnen och ropade till Håkan att få tag på en veterinär. Vi visste nog alla tre att det var slutet. Medan Håkan ringde försökte jag lugna Skinny men hon vägrade ligga i famnen så jag försökte se om hon ville äta, nej, dricka, icke. En drottning har stil in i det sista och det visade sig att Skinny inte tänkte ge upp sin livslånga rumsrenhet bara för att bakbenen inte ville lyda. Jag fick hjälpa henne in till lådan och till och med placera hennes ben rätt… Sedan la jag mig med henne i soffan och pratade, pussade och grät. Håkan hade fått tag på Falu djursjukhus men vi var tvungna att vänta en liten stund eftersom veterinären opererade. Skinny mådde märkbart dåligt och hade stundtals svårt att andas men var åtminstone sig själv. Bilresan däremot blev en riktig pärs, Skinny satt i min famn men mådde allt sämre och jag kunde inte göra något för henne.

På Falu djursjukhus möttes vi av lugn, professionell och empatisk personal. Skinny fick lugnande och vi satt båda med henne en stund tills det var dags för ett sista farväl. Vi hade redan bestämt att jag skulle få vara själv med henne då. Jag har varit hennes i över tretton år och då har man lite att prata om. Håkan – fantastiska, underbara Håkan – gick ut och tog hand om allt det praktiska och Skinny fick den slutgiltiga sprutan. Trots att hon mådde så dåligt och det var bestämt sedan innan ville jag nästan hindra sköterskan.

Lilla Skinny, finaste katt. Orden räcker inte till. Men din aska är hemma nu och när det blivit vår och varmt på riktigt ska den spridas i trädgården. Inte begravas. Du skulle aldrig velat vara fast på ett ställe. En plötslig rusch över ängen, tassa in under vinbärsbuskarna och sedan ett tokryck upp i äppelträdet var mer din stil. Du hör hemma i vinden, inte i jorden. Och du har lämnat ett vidrigt, värkande tomrum efter dig.

Bild

Annonser