Etiketter

, , ,

Sent igår ringde min telefon och jag fick ett väldigt tråkigt besked. Csibi, Millas häst som jag pysslat om och ridit hela våren hade dött under kvällen. Hon var 23 år men det är ingen ålder för en lipizzaner och hon lämnar verkligen ett tomrum efter sig även om jag flyttat så långt bort att jag inte kunde vara hennes försteskötare längre. Hon är den häst som lärt mig allra mest om ridning och jag sörjer med Milla som varit Csibis människa längre än jag känt henne. En liten tröst är att det gick väldigt fort, troligtvis ett brustet kärl, så hon behövde inte gå och lida och ha ont. Ett värdigt slut och en lämplig sorti för en sådan personlighet som hon var. Hon blev begraven idag i sommarhagen där även de av Tarjas hästar som dött ligger och springer säkert med sin gamla kompis Tosca och betar någonstans där ingen behöver bry sig om fång. Hejdå Csibi.

 

Idag hade jag ett möte på AF igen och äntligen börjar det hända saker. Det verkar som om det blir arbetsträning och jag är jätteglad bara jag får göra någonting alls. Min handläggare föreslog först ett hundtrim eftersom ”jag ju var intresserad av hundar” och jag slog bakut direkt – för mig är arbetsträningen också ett sätt för mig att visa för en framtida arbetsgivare att jag fungerar på en arbetsplats. Förutom att jag betvivlar att arbetsmarknaden inom hundrelaterade tjänster knappast är strålande om man i värsta fall måste försörja sig på en deltidstjänst så är det inte riktigt så jag planerat min framtid. I stället hittade vi lite andra alternativ, varav ett känns så perfekt att jag verkligen, verkligen vill dit även om de andra också skulle bli bra. Vi ska ses igen nästa vecka och fram tills dess kommer jag hoppas, drömma, misströsta och hoppas igen!

Jag hade med mig Rover ner på samhället eftersom jag var bjuden till mamma på lunch och på väg till henne tog jag spontant svängen förbi brukshundsklubben. Det var verkligen spontant, jag hade varken klicker, godis eller någon av de vanliga leksakerna med men lyckligtvis låg en av Rovers favoriter i bilen, snörbollen jag brukar använda som spårslut. Målsättningen var bara att vi skulle ha jätteroligt och det lyckades vi med, Rover ville inte åka därifrån. Jag körde mest utan kommando för att få upp farten och glädjen i det fria följet igen, jag får nog fortsätta med det ett tag – huvudsaken är att Rover tycker det är skoj  att träna!

Annonser