Skolpojken och veteranen

Etiketter

, ,

I tisdags började jag och Bentley valpkurs – eller snarare unghundskurs, eftersom han med sina 8 månader hör till de yngsta i gruppen. Det var riktigt roligt och Bentley var jätteduktig på allt vi tog oss för – och på att skälla öronbedövande så fort det blev en paus… Det var det där med passivitetsträning, ja. Redan två dagar senare var det dags för nästa kurstillfälle och då var han lite tystare, ta i trä. Med hjälp av Postafen så fungerar det hyfsat med bilåkningen nu, men så vidare kul tycker Bentley verkligen inte att det är. Så när jag kollat så att Bentley kunde både sitta och ligga kvar trots att jag gick min väg och till och med ryckte lite kopplet så provade jag få honom att lyfta upp framtassarna på en stol, som stod lämpligt placerad på planen. Inga problem. När det sedan blev rast så försökte jag göra om konststycket fast i bilen – et voila! Det sitter inte klockrent, men målet är att han ska kunna hoppa in själv i bilen så att det inte blir någon kamp och stress när jag lyfter in honom.

På fredagen blev det också hundträning men den här gången åkte Bentley med mest för passivitetsträning(som ju som sagt är välbehövlig). Nu var det Rovers tur och jag körde de moment som jag vet kommer vara bökigast i tvåan och appellen – fritt följ, rutan och framförgående. I fria följet har jag snarast motsatt problem mot vad jag haft tidigare; Rover är övertaggad och hamnar gärna framför mig men hellre det än att han tappar fokus och tycker det är tråkigt. Efter lite jobb började det se riktigt snyggt ut. Rutan blev rörig första skicket; Rover hamnade utanför och jag hade ingen plan för hur jag skulle bete mig så det blev mest knas. Andra och tredje försöket var klockrena. Framförgåendet är vi ju fortfarande på en riktigt basal inlärningsnivå, men det gick riktigt bra med fot-före-stanna för att sedan belöna. Än så länge får Rover dra i kopplet, jag prioriterar att han har intresset riktat framåt.

Jag har bestämt att jag ska anmäla till ett par tävlingar i början av juni. Jag har inte känt något vidare tävlingssug men med en månad på mig ska det nog bli bra. Dessutom börjar klubbens öppna träningar nu!

Ny flockmedlem!

Etiketter

,

Det blev för tomt utan katt. Jag har känt under lång tid att efter Skinny så ska det bli en omplacering, antingen från katthem eller en ny Cornish Rex. Så för ett tag sedan skrev jag ett inlägg på ett rexforum och frågade lite om hur det såg ut med omplaceringar och beskrev hur vi bor – två snälla men glada och intensiva hundar, en inhägnad trädgård där vi gärna vill vara hela flocken även om vi aldrig skulle släppa ut en katt(oavsett ras) utan uppsikt) samt ett hus med många trevliga fönster och varma platser att mysa på. Till min förvåning fick jag flera svar och ett av dem kändes mer intressant än de andra redan från början.

Det kom från en uppfödare, Alexandra som har Pixie Fay Cornish Rex, som hade en hona från sin första kull som gått i avel men nu vägrade acceptera andra fertila honor, i synnerhet en av dem som dessutom var dräktig. Så helst skulle Andromeda, eller Meda som hon kallas, behöva flytta så fort som möjligt. Meda lät som en oerhört trevlig katt; van vid hundar, fungerar med kastrerade hanar och framför allt en oerhört människokär och social lite kisse. De bilder jag fick se visade till råga på allt den vackraste katt jag någonsin sett bortsett från Skinny.

Medahelkropp

Medaposerar

Photo courtesy of A. Holmgren

Allt kändes rätt för både mig och Alexandra, Håkan behövde en liten övertalningskampanj(men med facit i hand har jag svårt att tro att han ångrar sig det minsta!). I fredags åkte jag ner till Stockholm, tillbringade en fantastiskt trevlig kväll med Morten och Kajsa och igår träffade jag så Meda för första gången. Hon var verkligen så trevlig och vacker som hon verkat och efter att jag och Alexandra tagit en trevlig fika med massa prat om katter, hundar och allt mellan himmel och jord så verkade Meda ha bestämt sig – jag skulle bli hennes nya matte! Plötsligt var det mitt knä hon skulle ligga i och under bilresan till tåget var hon måttligt intresserad av Alexandra. Meda var på väg mot nya äventyr!

Tågresan förflöt fantastiskt bra bortsett från att hon gärna hade knyckt bordsgrannens muffins – vi har blivit varnade för att hon kan vara en mattjuv! Väl hemma så var hon mycket skeptisk till hundarna men Håkan blev en omedelbar favorit och fick en glad och gosig Meda på axeln. Så nu har vi en spinnande, tabbyfärgad liten Cornish Rex-hona här som absolut ska vara där vi här, pratar och trampar mest hela tiden och har fräst och daskat till Bentley – det ser vi som en bra början på en lång, rolig tillvaro med Meda i flocken!

dalkulla

Det ljusnar

Etiketter

,

Nu har våren kommit på allvar, härligt! Det är ljust länge på kvällarna så man behöver inte längre stressa för att hinna med saker och plötsligt börjar vinterjackan kännas alldeles för varm på promenaderna. Det är inte bara jag som njuter av vårvädret:

vårbildmindre

Rover verkar helt ok och fri från hälta nu. Han är sitt gamla jag igen, pigg och glad. Han får glukosamin varje dag för säkerhets skull. Häromdagen försökte jag mäta Bentley och kom fram till att han är 57-58 cm hög – inte konstigt att det är svårt att skilja honom och Rover vid en hastig blick!

Nu i helgen ska Håkan åka och hälsa på sin mamma och vila upp sig lite. Det kan han behöva. Nästa helg är det min tur att åka iväg – det blir en kort men rolig och väldigt spännande resa med ett mycket specifikt syfte!

Nu har vi kommit igång på allvar med spårandet!

Etiketter

,

I torsdags var det Thomas tur att packa in sina långhår och åka hit, jag har fördelen att bo med fina spårskogar bakom husknuten – såna finns inte mitt i Borlänge. Nåja, på sommaren är de finfina, det visade sig vara lite väl mycket snö kvar fortfarande…

Först tog vi Bentley och Kämpe med oss och promenerade bort mot Dalhalla, där jag sett ut ett par ställen där jag trodde att det skulle funka att lägga spår. Jag hade misstagit mig lite, Kämpes allra första spår i livet visade sig ligga i djup snö på sina ställen. Bentley hade lite mer tur. Medan spåren låg till sig drack vi kaffe och jag gnisslade tänder åt Bentleys gnäll och skäll – nu får det ta och bli varmare så att jag kan passivitetsträna ordentligt utomhus!

Kämpe var först ut och det var en strålande glad Thomas som kom tillbaka – trots svårigheterna hade Kämpe gått som en klocka med nosen i spårkärnan. Kul! Jag hade inte jättehöga förväntningar men gladde mig åt att Bentley verkade ha det – han verkade leta spår så fort selen kom på och när jag släppte honom drog han iväg rätt på en gång! Sedan gick han ordentligt med nosen i backen, tappade vid ett tillfälle då han tog en lov tillbaka till mig och linan fastade – jag måste köpa en bättre!. Utan att jag gjorde någonting så tog han upp spåret igen och tuffade på lika bra som innan. Han kollade in ett älgspår lite men tog upp mitt spår igen(bra där!) och fortsatte hela vägen till spårslutet. Jag är så stolt så jag kan spricka! Thomas fotograferade och jag kan titta på bilderna hur många gånger som helst; Bentley spårar redan minst lika bra som Rover.

????????????????????????????????????

????????????????????????????????????

Photo courtesy of T. Wallenberg

Efter att ha gått tillbaka och lämnad småkillarna och fyllt på kaffe var det Rovers och Tappers tur. De fick varsitt spår som låg någonstans mellan appell och lägre och åter drog Thomas nitlotten. Spåret jag la gick över ett kalhygge och där plumsade jag ner till halva låret i snö på ett ställe. Den här gången var det jag som gick först och Rover visste precis vad det var frågan om, han låg på som en rem den halvkilometer vi hade att gå till spåret. Till och med Thomas, som är en riktig långskånk, hade lite svårt att hänga med.

????????????????????????????????????

Photo courtesy of T. Wallenberg

Sedan bar det av, Rover hade lite väl bråttom och kom lite fel direkt i början men hittade rätt och efter det var det bara att följa med. Där spåret korsade en skogsväg var han också lite fel ute så där stannade jag upp och lät honom hitta tillbaka. Men han tog alla tre apporterna plus slutapport så jag är jättenöjd, med lite jobb på lydnaden ska vi nog fixa uppflytt till lägre i år!

Tapper gjorde ett jättejobb i sitt spår, hoppade fram genom snön och missade bara första apporten eftersom han hade så bråttom. Verkligen imponerande! Vi var ute i sex timmar totalt, så det var inte bara hundarna som var ordentligt genomarbetade. Kort sagt ett träningspass som vi allihop var riktigt nöjda med!

Stor har blivit äldre!

Etiketter

Idag får vi säga grattis på 8-årsdagen till världens bästa Rover! Några av oss valde att fira bemärkelsedagen med råa lammben medan andra föredrog våfflor. Endast de förstnämnda fastnade på bild.

roversfödelsedag

Tyvärr grumlas födelsedagslyckan lite av att Rover började halta igen härom dagen. Veterinärundersökningen förra veckan visade ingenting, Rover var helfräsch och varken jag eller veterinären tyckte att röntgen kändes nödvändigt. Den här gången haltade han på ANDRA frambenet och ska gå på rimadyl igen över helgen. Suck. Han visar dock inga besvär längre men jag vill ju att han ska bli helt bra…

Dessutom innehåll påskhelgen en rejäl besvikelse i och med att Rover stack ifrån mig och flög på en klubbkompis hund. Jag såg dem komma och skulle precis koppla upp Rover när den andra hunden skällde och Rover rusade iväg helt utan att lyssna. Nu funderar jag naturligtvis på om han haft lite ont och det kan ha påverkat beteendet. Även om det varit ett par liknande incidenter tidigare så har jag ändå upplevt att han slappnat av mycket mer på senare år och att jag har kunnat kontrollera honom, annars hade jag inte vågat ha honom lös. Nu får det blir koppel på, inte bara på grund av hältan.

Liten har blivit stor

Etiketter

, ,

Bentley har vuxit och blivit en riktigt elegant ung herre. Spökperioden verkar ha varit högst tillfällig. I tisdags tog vi en kvällspromenad och då var han tvungen att gå och kolla in en soptunna – vi har en precis likadan i trädgården men just den här kunde ju vara lite farlig… Sedan kom vi fram till kalkbruket som är igång även på kvällarna. Det är naturligtvis förbjudet att vistas på området men ett bullrande, slamrande och smällande industriområde var alldeles för lockande för mig och dessutom fanns det ingen där just då så vi traskade dit. Jag blev nästan lite full i skratt, för den miljön, som många hundar skulle tyckt var skrämmande, tyckte inte Bentley var något att bry sig om alls. Vi gick in där lastbilarna fylls på och lillkillen trippade fram med svansen i vädret, nosade lite på ett spännande rör och sedan gick vi ner för en gallertrappa för att ta en närmare titt på sorteringsverket som skramlade och skakade. Ingen reaktion från Bentley, man kunde nästan tro att det var ett sånt vi hade på tomten.

Vi har ju varit i Borlänge ett par vändor också och han har inte reagerat på något där heller, vare sig vägtunnlar, vägbroar, godståg eller bussar har fått honom att reagera alls så jag kan nog konstatera att han är en miljöstark liten vovve. Människor är trevliga och får gärna klappa och kolla tänder och hundar bryr han sig inte så mycket om såvida inte hans stolliga storebror är med – så det blir mest separata promenader.

Igår blev det en tur till Borlänge igen för att inhandla stängsel till tomten – Bentley bangar inte att rymma och hitta på äventyr – samt träffa Thomas och hans långhår. Thomas hade med sig sin kamera också så äntligen finns nya bilder på Bentley.

Nu kan han inte bara sitta utan stanna kvar också:

sittkvar

Ingångar är bra att träna:

ingång

Efter lite godisbelöning halar matte fram bollen:

hoppålek

Och slänger iväg den!

bollen

Sist av allt tog vi en uppställningsbild:

finabentley

Photo courtesy of Thomas Wallenberg

Jag tror att Bentley kommer bli en jättetrevlig hund att leva, träna och tävla med! Just nu finns det ett litet och ett litet större problem som vi måste fokusera på. Det lilla är att jag varit tanklös och haft en massa leksaker framme så han är inte jätteintresserad när jag tar fram något. Han kampar lite, hämtar men jag ska se till att ägna mycket mer tid åt att få honom att uppskatta föremålslek med MIG i stället för att han ska slänga runt saker på egen hand och bara när han själv har lust. Det lite större problemet är att han är VÄLDIGT åksjuk. Jag trodde att det skulle gå över av sig själv, Rover kräktes också i bilen i början, men i stället har det gått åt andra hållet och nu börjar han dregla bara av att sitta utanför bilen… Så förutom att leka massor så kommer det bli en hel del bilträning den närmsta tiden. Vi får börja om från början och inte åka någonstans förrän han tycker att bilen är någorlunda ok. Då blir det nog med Postafen som lite extra hjälp också.

Men i övrigt är det en glad, rolig, snygg, stabil, träningsvillig vovve som ÄLSKAR att spåra som flyttat in här. Det kunde inte blivit bättre!

Livet går vidare

Det går inte att gräva ner sig totalt med två hundar i familjen. Dels är de en fin tröst, men framför allt är Bentley minsann inte alls lika finkänslig som Rover när matte är nere och helst skulle stanna i sängen. Idag fyller han 7 månader, han är långbent och gänglig och trädgården är inte alls en spännande djungel längre. Nä, nu kan man försöka rymma därifrån för att hitta lite RIKTIGA äventyr! Han har vuxit på insidan också och kommit in i en spökperiod där han fortfarande är helt orädd för det mesta, även det som jag tycker att han kanske BORDE reagera på, samtidigt som han beter sig jättefjantigt när det gäller andra saker. Så fort han insett att vare sig tidningar eller mattes samling spårsnitslar tänker äta upp honom så är han lika cool som vanligt så det ger sig nog.

Spårsnitslar ja; Bentley har visat att han har talang för både sök och spår – och han tycker det är jätteroligt! Däremot har jag fått städa undan leksakerna här hemma för att rikta föremålsintresset mot det jag kan erbjuda och inte det han själv tycker är roligast för tillfället.

Rover är tyvärr mitt inne i en veterinärundersökning eftersom han haltat lite igen. Han får Rimadyl nu och imorgon ska vi tillbaka för röntgen om inte stelheten som veterinären kände förra veckan är borta. Jag är lite rädd att det kan vara artros men vad det än kan vara – om det nu är något – får vi hantera det. Oavsett så tänker jag börja ge honom glukosamin. Han fyller trots allt 8 år om drygt en vecka och visar inga tecken på att vilja bli en soffhund på heltid.

Vad gäller mig själv så har jag ett nytt jobb som jag stortrivs med. Till en början arbetsträning men det finns en förhoppning om att jag faktiskt kan bli anställd om allt går vägen.

Förklarlig frånvaro

Etiketter

Jag har dragit mig för att blogga eftersom jag vetat att jag då måste skriva det här inlägget. Men nu har det gått mer än en månad så nu är det nog dags.

Skinny var egensinnig in i det sista och bestämde själv när det var dags. På lördagförmiddagen låg hon i min famn och spann och kelade, precis som om inget var fel. När jag och Håkan en stund senare satt oss för att äta lunch hördes ett hysteriskt jamande från vardagsrummet. Då hade Skinny hoppat ner från soffan och kunde inte längre gå med bakkroppen. Jag tog upp henne i famnen och ropade till Håkan att få tag på en veterinär. Vi visste nog alla tre att det var slutet. Medan Håkan ringde försökte jag lugna Skinny men hon vägrade ligga i famnen så jag försökte se om hon ville äta, nej, dricka, icke. En drottning har stil in i det sista och det visade sig att Skinny inte tänkte ge upp sin livslånga rumsrenhet bara för att bakbenen inte ville lyda. Jag fick hjälpa henne in till lådan och till och med placera hennes ben rätt… Sedan la jag mig med henne i soffan och pratade, pussade och grät. Håkan hade fått tag på Falu djursjukhus men vi var tvungna att vänta en liten stund eftersom veterinären opererade. Skinny mådde märkbart dåligt och hade stundtals svårt att andas men var åtminstone sig själv. Bilresan däremot blev en riktig pärs, Skinny satt i min famn men mådde allt sämre och jag kunde inte göra något för henne.

På Falu djursjukhus möttes vi av lugn, professionell och empatisk personal. Skinny fick lugnande och vi satt båda med henne en stund tills det var dags för ett sista farväl. Vi hade redan bestämt att jag skulle få vara själv med henne då. Jag har varit hennes i över tretton år och då har man lite att prata om. Håkan – fantastiska, underbara Håkan – gick ut och tog hand om allt det praktiska och Skinny fick den slutgiltiga sprutan. Trots att hon mådde så dåligt och det var bestämt sedan innan ville jag nästan hindra sköterskan.

Lilla Skinny, finaste katt. Orden räcker inte till. Men din aska är hemma nu och när det blivit vår och varmt på riktigt ska den spridas i trädgården. Inte begravas. Du skulle aldrig velat vara fast på ett ställe. En plötslig rusch över ängen, tassa in under vinbärsbuskarna och sedan ett tokryck upp i äppelträdet var mer din stil. Du hör hemma i vinden, inte i jorden. Och du har lämnat ett vidrigt, värkande tomrum efter dig.

Bild

Början på slutet

Etiketter

,

Det finns så mycket som hänt som jag skulle kunna skriva om. Massa roliga saker, lite halvjobbiga saker. Men det viktigaste är så hemskt att det kräver ett eget inlägg.

I tisdags hittade jag nya knölar på Skinny, på samma ställe tumörerna opererades bort förra gången. Det kommer egentligen inte som en överraskning, bara alldeles, alldeles för tidigt. Jag har ju redan bestämt att det inte blir någon ny operation. Jag bryr mig inte ens om att ta henne till veterinären. Hon är pigg och glad och lagom odräglig, precis som vanligt. När den dag kommer då hon inte längre är det är det dags att säga farväl. Jag ber om att den dagen dröjer.

vackraste