Det händer saker i (natur)rutan

Etiketter

Arbetsträning, Fåglar, Lydnadsträning, Naturrutan, Spårträning, Trädgård

Det har blivit dåligt med bloggandet, inte för att jag inte haft något att skriva om utan för att jag haft alldeles för mycket för mig. Arbetsträningen har kommit igång ordentligt, jag är inne på tredje veckan och det känns hur bra som helst. Jag hade en liten svacka i humöret i slutet av förra veckan men det fungerar bättre nu när jag sover uppemot 10 timmar igen. Jag behöver så mycket sömn, det är bara att acceptera.

På hemmaplan så växer och gror det för fullt, både inne och ute. Håkan odlar chili och jag tomater, som jag håller på att plantera om nu. Ute kan vi glädja oss åt lökarna jag petade ner i höstas:

Runt huset finns det fåglar i massor, det är rena rama bofinksinvasionen och till min stora glädje såg jag en stjärtmes igår. Nytt kryss!

På hundfronten har det också hänt en del. I helgen var det nattävling i körhuset och det gick inget vidare. Rover chockade rejält genom att sätta sig upp på platsliggningen – den har ju varit helt problemfri hittills – och sedan var inte minst jag så förvirrad och ofokuserad att ingenting fungerade riktigt som det skulle. 122,5 poäng och ett tredjepris blev resultatet. Nu blir nog nästa tävling först i början av maj och det kan vara bra med en liten paus. För tillfället har det mest blivit spontanspår och det fungerar riktigt bra! Senast idag fick Rover nosa sig fram där matte varit ute och virrat och förutom ett litet avbrott där han kom av sig så gick det jättefint; nosen nere hela tiden och snabbt tillbaka till spåret den gång han vimsade iväg.

När vi kom tillbaka hem fick Rover ett riktigt stolleryck och galopperade runt i trädgården, superglad. När han fick tag på en gammal tennisboll fick jag också ett ryck och bestämde mig för att prova på momentet Rutan från Lydnadsklass 2 för första gången med en inlärningsmetod som en person på ett forum tipsat om. Jag tog bollen, satte honom vid min sida och gick iväg till en fiktiv ruta(jag hade ingen markering eftersom det var så improviserat, utan gick bara runt det som skulle vara gränsen) och intresserade mig lite extra för ett ställe i mitten, rotade runt på marken nästan som om jag gömde något där. Gick tillbaka, skickade iväg Rover med handen(och sa faktiskt ”Rutan!” på en gång) Et voila! Rover rusade iväg för att kolla vad jag gjort för spännande men stannade dock inte på Stanna-kommando förrän i bakkanten på min ”ruta”. Belöning med boll. Samma resultat andra gången så tredje gången var jag så djärv att jag stod kvar och skickade honom utan att gå fram själv först. Första skicket sprang han visserligen iväg men hejdade sig så jag kallade tillbaka honom och gjorde om och se på tusan – han rusade ut och tvärstannade på kommando mitt i rutan! Bollek och party!

Det är visserligen bara en början men det känns som en väldigt bra sådan och framför allt mycket mindre komplicerad än vad jag trodde att den skulle bli!

På rätt spår!

Etiketter

Arbetsträning, Fåglar, Korthårig collie, Naturrutan, Spårträning

Rover fick sin välförtjänta vila först igår; i söndags var det ett extra träningspass i körhuset och jag kände att jag ville passa på att träna platsliggningen lite för att känna av så att inte lördagen lämnat några spår. Carolin och Spajk var där så förutom ett grattis så fick vi perfekt störning när de tränade tvåans apport och Spajk fick boll som belöning. Rover fick visserligen en lååång hals men han låg stadigt placerad i backen hela tiden. Skönt! Efter lite linförighet, som gick riktigt bra, lånade vi Spajks något slemmiga apportbock. Rover gjorde missen att tveka första gången den erbjöds – taskigt läge, då behåller matte den och går sin väg! Sedan var det inget problem att hugga den på kommando.

Igår vilade alltså Rover men för mig började träningen på allvar – jag har nämligen äntligen börjat arbetsträna! Det blir två timmar om dagen till en början och kommer vara lite varierande uppgifter. Det känns kanonbra även om jag var så trött att det inte var någon mening att jag försökte komma igång med något när det inledande mötet igår var slut efter en och en halv timma. Jag var nämligen också slut då. Idag däremot gick det bättre trots att jag varit tvungen att ordna till min dygnsrytm rätt rejält, jag började åtta i morse… Det känns verkligen som om jag är på rätt spår nu!

På tal om spår så var det premiär för det idag, jag lade ett på väg hem och så fick Rover sig en långpromenad genom skogen(där matte spanade på vad som med största sannolikhet var en slaguggla) innan det var dags att försöka komma på hur man använde nosen på det viset. Det blev lite svårt eftersom det var mycket mer snö än förväntat där jag lade spåret, lyckligtvis mestadels packad, plus att det blåste friskt. Fram till första vinkeln så var det mest stress och slit i selen så pass att jag själv tappade bort spåret och sedan följde en stunds förvirring innan någon av oss visste vad vi höll på med. När vi kom rätt igen så började ett mödosamt arbete att få Rover att inse att han skulle följa doften på marken. Jag berömde honom när jag såg att han doppade nosen där jag kunde urskilja mina fotspår. Sedan drog han det lite för långt och försökte doppa nosen i alla hål han kunde hitta och då var det bara att stå stilla, skratta inombords, och vänta tills han gjorde rätt igen. Vi fick nog lite kläm på det sista raksträckan med undantag för de sista fem meterna eller så för då fick Rover korn på att det låg ett FÖREMÅL någonstans och rusade fram till sin älskade snörboll. Den bar han sedan stolt som en tupp säkert en kilometer innan jag kunde muta till mig den med en korvbit. Vi var ute i två timmar så nu kan han sova gott medan jag åker på styrelsemöte i brukshundklubben.

Buffe med fönsterutsikt

Etiketter

Fåglar, Naturrutan

I helgen var jag och Håkan på Granngården och köpte ett par smarta fågelmatare, en för frön och en för nötter. Det smarta består i att de ska sättas upp på fönstret vilket är perfekt för oss då vi inte har något lämpligt ställe att hänga eller sätta upp ett fågelbord. Så fort jag kom hem fyllde jag fröautomaten och tryckte fast den på köksfönstret och väntade sedan ivrigt som barn på julafton på de första gästerna. Efter ett par timmar utan några fåglar hade jag tappat tålamodet och muttrade om ”otacksamma skitfåglar”, ”felkonstruerade idiotsaker” och ”debila djur som råkar befinna sig i vår trädgård”.

I går kväll när jag kom hem från mamma tyckte jag dock att frönivån hade minskat en smula och i morse satt det minsann en talgoxe och svullade i sig frön! Den var inte ensam, det var en riktig ruljans och jag får ta tillbaka mina hårda ord från i söndags(kanske med undantag för det där om debila djur, för det var en talgoxe som gång på gång försökte sätta sig på fröautomatens tak alternativt flyga rakt in i plasten för att komma åt fröna). När jag tittade till vid lunchtid hade ett gäng pilfinkar tagit över, även om de fick avlösning av talgoxarna, och några mer försynta gäster, nötväcka, bergfink och bofink. Talgoxarna hade dessutom blivit så fräcka att de sorterade ut havren och släppte den på marken och bara åt av solrosfröna, vilket får mig att tycka att deras engelska namn, Great Tits, är mycket passande.

Jag anar dock ett finansiellt problem för vår lilla servering, hittills har ingen av gästerna betalat för sig och jag har redan varit tvungen att fylla på frön. Om det fortsätter i den här takten kommer jag vara tvungen att äta havregrynsgröt hela vintern för att få nöjet att se på småfåglar genom fönstret. Jag funderar på lösningar; kanske en skylt – ”Max dagsintag 3 gånger din kroppsvikt” eller möjligtvis att sätta upp en liten insamlingsbössa på fönstret också. Eller så får jag helt enkelt nöja mig med gröt och vetskapen om att jag kommer genom pärleporten om Sankte Per av någon anledning skulle vara en pilfink.