Att ta ett steg tillbaka för att komma framåt

Etiketter

Arbetsträning, Korthårig collie, Spårträning

Ja, det har jag fått lov att göra. Dels jobbmässigt, vi har lagt upp ett nytt schema där jag har en ledig dag mitt i veckan, ser till att ta pauser och inte pressar mig själv när jag börjar bli trött. Det känns och fungerar bättre även om det blir lite bakslag – igår var jag för trött för att stiga ur sängen och blev trots väckarklocka uppringd av chefen när jag borde dykt upp på jobbet. Jag var nog ganska förvirrad, vi bestämde att det inte var någon större idé att jag kom in. Jag ska försöka jobba imorgon i stället. Idag gick det bra och jag var på plats i tre timmar.

Nästa vecka gör jag och Rover debut i brukssammanhang, efter en hel del tvekan anmälde jag oss till klubbens appellspår. Jag har undrat vad tusan jag gjorde det för ända tills igår då jag la ett tävlingsmässigt spår och fick en välbehövlig läxa. Precis när Rover drog iväg i full fart i spåret trasslade nämligen linan till sig och jag fick kuta efter utan att kunna ha koll på något annat än att försöka reda ut linan så att jag kunde släppa ut den mer än några meter. När jag äntligen fick chansen att se vad Rover höll på med så visade det sig att han skötte sig alldeles utmärkt eftersom han inte hade en matte som störde… Alltså var det läge att ta ett steg tillbaka här också. Visserligen tappade Rover spåret i första vinkeln men han hittade rätt själv och sedan gick det som på räls – apporterna plockade han glatt.

Idag fick mamma agera vittringsläggare och det var helt fantastiskt att låta Rover jobba självständig – för att inte tala om hur nyttigt det var. Precis när jag tänkte ”la hon verkligen vinkeln så här tidigt” så såg jag en snitsel som visade att vi var på rätt väg och när jag var övertygad om att vi missat en apport så dröjde det inte många sekunder innan Rover dök ner i mossan och vände sig mot mig med viftande svans och apporten i munnen. Nu törs jag hoppas på att vi inte gör bort oss totalt på nationaldagen.

Stämmer i bäcken och inte i ån

Etiketter

Arbetsträning, Korthårig collie, Lydnadsträning, NPF

De senaste veckorna har jag, som jag kanske tidigare nämnt, haft ett rejält bakslag. Arbetsträningen har inte funkat särskilt bra, ibland har jag inte lyckats ta mig iväg alls och väl där har det räckt med 1-2 timmar för att jag ska vara helt färdig. Framför allt är det att koncentrera mig och sociala kontakter som tröttar ut mig något fruktansvärt och även om jag är så trött så att jag nästan raglar runt på dagarna så kan jag inte somna på kvällen sedan. När jag väl lyckas somna sover jag oroligt, drömmer mardrömmar och vaknar. Även om det känns som om det finns en stor förståelse från jobbet kan det ju inte fortsätta så här hur länge som helst och idag var jag duktig och tog kontakt med öppenvården här. Vid senaste kontakten med min läkare i Stockholm kom vi överens om att jag skulle remitteras hit – ett naturligt men inte helt lätt beslut eftersom jag fått så bra vård därnere – men det hade inte skett än. Jag pratade med en väldigt trevlig sköterska på mottagningen här som tog alla uppgifter och sa att de skulle återkomma efter att läkaren fått se dem imorgon. Men redan idag fick jag återkoppling och har en tid på onsdag morgon! Det känns jättebra inte minst för att jag har varit dålig på att söka hjälp för att vända den här typen av nedåtgående spiraler tidigare.

Med tanke på hur läget är mentalt så finns det egentligen inte jättemycket ork att träna hund men jag försöker peta in lite när vi ändå är ute och promenerar. Igår följde husse med så då passade vi på att köra lite budföring vilket Rover tycker är superkul. Det enda riktiga problemet är att han saktar in för sent och det gärna blir en liten sväng bakom föraren innan han kommer in till sidan. Lite lydnad blev det också; en platsliggning där husse försvann ur synhåll och sedan kom tillbaka som störning. Det klarade Rover galant även om det syntes på honom att han tyckte det var lite jobbigt. Resten av passet var jag nog lite för ofokuserad för att det egentligen skulle vara någon idé att köra och vi var trötta allihop när vi kom hem. Ikväll skjutsar jag Håkan till tåget i lagom tid för att vara med på den öppna träningen på klubben, jag vill åtminstone vara med på platsliggningen. Orkar jag inte något mer än det så är det helt ok.

Goda grannar och andra snällisar

Jag och Håkan har köpt hem ett lass stockar som ska förvandlas till ved – Winter is coming. Vi kollade först runt efter en kombinera kap och klyv att hyra men så fort jag nämnde det för vår granne så erbjöd han oss att låna deras till självkostnadspris. Häromdagen så stod den upprullad på gården och han har till och med hjälpt till att kapa det grövsta stockarna med sin motorsåg för att arbetet ska vara så lätt som möjligt för oss. Att ha den typen av grannar är fantastiskt.

Rättvik har visat sina fina sidor på fler sätt. Både jag och Håkan fick våra cyklar stulna förra våren. Mycket irriterande, inte minst eftersom det inte skedde samtidigt utan med några veckors mellanrum – jag ångrar verkligen att jag inte tog ner cykeln i källarförrådet när Håkans försvann. Min var inte värd mycket men jag hade ju pysslat en del med den. Nu när snön är borta har det känts fånigt att ta bilen till jobbet; det är för långt att gå men perfekt cykelavstånd. På ett kafferep som Karolina bjöd in till för att fira sin födelsedag(9 sorters kakor!) blev jag tipsad om en facebooksida där man kunde lägga upp saker man behövde, ville bli av med eller ville byta för oss här i Siljansområdet. Dagen efter skrev jag ett par rader om att jag var i behov av en cykel och inom 24 timmar hade jag fått napp. I Stockholm blev min cykel stulen av en främling, i Rättvik fick jag en ny – av en främling. Hon ville inte ta emot minsta ersättning och cykeln var jättefin! Efter ett par timmars mekande hos mamma susade jag hem på nolltid.

Bettan:

Hade det varit 80-tal hade jag varit coolast i klassen. När jag lärt mig cykla med bockstyre, handbroms, växlar och supersmala däck, förstås. Nu har jag fullt sjå med att försöka hålla mig borta från dikena. Men jag är jätteglad!

Bakslag

Etiketter

Korthårig collie, Lydnadstävling

Våren har kommit av sig lite. Så här ser det ut i trädgården just nu:

Tävlingen i Mora idag var ungefär lika munter, vi bröt och åkte hem. Rover kändes jättehärlig när vi värmde upp, verkligen på hugget och jag kände att det kanske var dags att ta det där sista förstapriset. Men på platsliggningen så satte han sig upp så fort jag lämnade honom och efter ett tag reste han sig och kom smygandes. Det märktes tydligt att han visste att det inte var rätt, han kom lååångsamt och nosade i marken. När de andra förarna återgått till sina hundar knäppte jag med fingrarna och visade att han kunde komma till mig(jag ville inte göra något innan för på grund av risken att störa någon) och då slappnade han av och sprang in till min sida. Det kändes inte som någon mening att fortsätta efter det så vi åkte hem.

Förhoppningsvis var det bara blötsnön som ställde till det, lyckligtvis börjar träningstävlingarna nu så vi får chansen att testa utan att det är blodigt allvar. Jag hoppas det bara var något tillfälligt och håller tummarna för den andra kortisen som tävlade i tvåan!

 

Finputsning

Etiketter

Korthårig collie, Lydnadsträning, Trädgård

I trädgården har vi både njutit av och utnyttjat det härliga vårvädret. Håkan har gjort ett riktigt hästjobb; samlat ihop ris, burit iväg massa bös till komposten och krattat hela tomten. Jag har nöjt mig med att klippa bort lite död växtlighet och spela Wordfeud i solen nu när jag äntligen har en telefon som man kan göra det med.

Vad gäller förberedelserna inför lördagens lydnadstävling så var jag rädd för att det skulle bli mer börja om från början än finputs, dels med tanke på att Rover satte sig upp på platsliggningen, dels med tanke på att han verkade ha glömt bort ställandet första träningspasset efter vilan. Under samma pass lättade han också lite i framdelen när jag lagt honom plats så att jag fick ge dubbelkommando. Inte lovande. Lyckligtvis trillade polletten ner samma dag – jag har ju börjat träna fjärrdirigering, vilket Rover älskar! Klart det är roligare att byta ställning och se om det är rätt än att bara ligga där… Att det är det som ställt till det fick jag ytterligare en bekräftelse på idag när vi tränade och jag vid inkallningen sa ”kommendera” till mig själv rakt ut i luften, utan att ens titta på Rover. Han slängde sig ner i backen från sittande. Tokhund. Idag låg han i alla fall platsen fint, trots att jag störde honom rätt mycket. Först slängde jag apportbocken någon meter ifrån honom, sedan tog jag upp bollen och lekte med. När jag började hoppa omkring ville han resa sig så då påminde jag honom och sedan låg han klistrad vid marken till och med när jag slängde iväg bollen. Efter att han fått godis, jag satt honom upp och han fått ytterligare beröm och godis sa jag ”varsågod” – och efter lite fundering valde han apporten framför bollen och bar in den till mig!

Sedan gick resten av träningspasset riktigt bra också, linförigheten är fortfarande största problemet men vi jobbar vidare och han verkar tycka att den är roligare och roligare. Läggandet kanonfint och sedan gjorde han två ställanden som var så snabba och bra att jag blev tokimponerad. Apporten småtuggar han fortfarande lite men hoppet var klockrent.

Imorgon kväll åker vi till Mora och är med på deras öppna träning. Det känns rätt nervöst eftersom det kan vara en fingervisning om hur lördagen blir.

Födelsedagspresenter

Jag fyllde år igår och fick massa bra saker. Av mamma fick jag bland annat pengar och två bakformar – nu ska jag se till att få arslet ur vagnen och börja baka! Hon kom hit och sjöng upp mig på morgonen också eftersom jag inte började jobbet förrän på eftermiddagen. Håkan gav mig något jag verkligen önskade mig; ett pvc-växthus så att mina tomatplantor slipper frysa om det blir en dålig(läs: normal) sommar. Oscars present har jag ju redan fått – min iphone. Jag spelar Wordfeud för fullt.

Den enda present jag har bild på är dock den jag gav Rover, den blev lite försenad men väldigt fin. Ett halsband från minxdesign till världens finaste hund!

Sorg och hur man hanterar den

Igår drabbades vi, framför allt mamma, av en stor förlust då en viktig och oerhört sympatisk person somnade in. Mina känslor kom oväntat okontrollerat och jag har fått ägna lite tid åt att analysera dem. Det känns skönt att kunna göra det. Jag ägnade dagen åt pyssel för att hålla både huvudet och kroppen sysselsatta, varken jobb eller vanliga sysslor fungerade. Vår ekonomi är ganska ansträngd nu och klarar inte ens enligt mig och Rover viktiga inköp som hundprylar, och jag har börjat snegla på bötcherselar för att se om en sådan skulle kunna hjälpa Rover att få ner nosen i spårandet. Igår satte jag mig ner och tillverkade en egen av ett par gamla koppel och spännen från en slaktad ryggsäck. Jag är väldigt nöjd med slutresultate och efter en knackig inledning spårade Rover kanonfint när vi testade den igår!

I övrigt har jobbet tagit det mesta av min ork, tyvärr har det blivit ett par frånvarodagar nu när jag gått upp en timme i tid. Men jag trivs fortfarande väldigt bra, den mentala uthålligheten måste byggas upp lite bara.

Det ler och knoppas, och livet sätter nya blad

Etiketter

Trädgård

Tomaterna växer så det knakar. Det blir lite bökigt när de växt ur sina mjölkkartonger, vi börjar få slut på plats i soliga fönster eftersom Håkan odlar chili och jag sått lite kryddväxter, blommor och smultron också. Men det löser sig alltid!

Glad Påsk!

Jag försökte verkligen få med Skinny på bilden också men i ärlighetens namn är hon inte världens mest samarbetsvilliga katt.

 

Det händer saker i (natur)rutan

Etiketter

Arbetsträning, Fåglar, Lydnadsträning, Naturrutan, Spårträning, Trädgård

Det har blivit dåligt med bloggandet, inte för att jag inte haft något att skriva om utan för att jag haft alldeles för mycket för mig. Arbetsträningen har kommit igång ordentligt, jag är inne på tredje veckan och det känns hur bra som helst. Jag hade en liten svacka i humöret i slutet av förra veckan men det fungerar bättre nu när jag sover uppemot 10 timmar igen. Jag behöver så mycket sömn, det är bara att acceptera.

På hemmaplan så växer och gror det för fullt, både inne och ute. Håkan odlar chili och jag tomater, som jag håller på att plantera om nu. Ute kan vi glädja oss åt lökarna jag petade ner i höstas:

Runt huset finns det fåglar i massor, det är rena rama bofinksinvasionen och till min stora glädje såg jag en stjärtmes igår. Nytt kryss!

På hundfronten har det också hänt en del. I helgen var det nattävling i körhuset och det gick inget vidare. Rover chockade rejält genom att sätta sig upp på platsliggningen – den har ju varit helt problemfri hittills – och sedan var inte minst jag så förvirrad och ofokuserad att ingenting fungerade riktigt som det skulle. 122,5 poäng och ett tredjepris blev resultatet. Nu blir nog nästa tävling först i början av maj och det kan vara bra med en liten paus. För tillfället har det mest blivit spontanspår och det fungerar riktigt bra! Senast idag fick Rover nosa sig fram där matte varit ute och virrat och förutom ett litet avbrott där han kom av sig så gick det jättefint; nosen nere hela tiden och snabbt tillbaka till spåret den gång han vimsade iväg.

När vi kom tillbaka hem fick Rover ett riktigt stolleryck och galopperade runt i trädgården, superglad. När han fick tag på en gammal tennisboll fick jag också ett ryck och bestämde mig för att prova på momentet Rutan från Lydnadsklass 2 för första gången med en inlärningsmetod som en person på ett forum tipsat om. Jag tog bollen, satte honom vid min sida och gick iväg till en fiktiv ruta(jag hade ingen markering eftersom det var så improviserat, utan gick bara runt det som skulle vara gränsen) och intresserade mig lite extra för ett ställe i mitten, rotade runt på marken nästan som om jag gömde något där. Gick tillbaka, skickade iväg Rover med handen(och sa faktiskt ”Rutan!” på en gång) Et voila! Rover rusade iväg för att kolla vad jag gjort för spännande men stannade dock inte på Stanna-kommando förrän i bakkanten på min ”ruta”. Belöning med boll. Samma resultat andra gången så tredje gången var jag så djärv att jag stod kvar och skickade honom utan att gå fram själv först. Första skicket sprang han visserligen iväg men hejdade sig så jag kallade tillbaka honom och gjorde om och se på tusan – han rusade ut och tvärstannade på kommando mitt i rutan! Bollek och party!

Det är visserligen bara en början men det känns som en väldigt bra sådan och framför allt mycket mindre komplicerad än vad jag trodde att den skulle bli!